Bdsm som intellektuell njutning

Jag har haft fantasier om bdsmrelaterade saker ända sedan jag alls började tänka sexuellt. Det rör sig alltså om någon gång i mellanstadiet. Jag minns att jag fantiserade om bondage, om smisk- och förnedringslek. Det är ett ganska intressant faktum eftersom jag inte visste mycket om sex alls, verkligen inget om bdsm – och jag ifrågasatte heller aldrig ifall mina fantasier var "normala" eller ens "moraliska". Jag var förstås alldeles säker på att jag var ensam om mina fantasier, kanske därför att de verkade så absurda men också för att allting lät så fel: vilken tjej skulle tycka om att bli fastbunden, slagen och tvingad att göra saker? (Ordet "tvång" är förstås en stipulation; det rör sig knappast om våldtäkt utan snarare en punkt där kvinnan går med på att göra vad den dominante önskar, även om hon inte tycker om det). Man skall minnas att detta var en tid i livet då man talade om tjejbaciller och allt tal om sex utlöste fnittrande och nervositet. Med andra ord var det kanske inte så underligt ifall jag kände mig ensam om mina tankar. Det gör jag än idag i största allmänhet; det är min dom och min dygd.

Jag är osäker på när jag "upptäckte" bdsm och att det faktiskt fanns människor – människor i ett ganska stort antal dessutom – som gillade ungefär samma saker som jag. Det var åtminstone någon gång i högstadiet. Skolans sexualkunskap saknar en hel del matnyttig information, och kanske i synnerhet när det kommer till sexuella avvikelser. Det är snarare så att vi får lära oss om graviditet och sjukdomar (vilket innebär att många säkert får en negativ inställning till sex redan ifrån början). Sex anses dessutom så tabu, syndigt eller "privat" rent allmänt, att många helt enkelt går med på att så måste vara fallet. När det i skolan talades om de positiva sidorna med sex målades en bild upp av hur en man och en kvinna som älskade varandra kunde ingå ett betydelsefullt förbund, eller om hur orgasmen kändes som en explosion av vällust. Precis som i många andra av skolans ämnen utelämnade man en del väsentlig information, så att det hela passade lärarnas världsbild bättre. Onani ansågs positivt (som tur var) men erotiska medier förpassade man till moralismens avgrund. Företeelser som rör bdsm behandlade man inte alls. Jag är på det hela taget osäker på ifall skolans lärare hade någon insikt i detta ämne.

För att återknyta: någon gång i högstadiet kom jag i kontakt med det som vi kallar "bdsm". Ordet är en akronym som deriveras ur de engelska begreppen: "bondage/discipline", "dominance/submission" och "sadomasochism". Härmed borde inte finnas något tvivel om vad bdsm är. Det är Internet som odelat invigt mig i den officiella bdsmscenen (även om jag alltså hade utvecklat alldeles egna tankar kring detta flera år tidigare). Fortfarande var jag dock ganska övertygad om att människor med dessa preferenser var tämligen sällsynta; kanske var de många gånger extremister eller destruktiva och instabila (ett antagande som visat sig vara inte helt fel). Alltså: jag började studera ämnet genom att ta del av den information som fanns att tillgå, vilket främst var noveller och diverse bilder (oavsett vad som sägs är pornografiskt material många gånger bildande). Sedermera hittade jag även artiklar och mer vetenskapligt objektiva analyser av bdsmrelaterade ämnen. Omkring år 2003 började jag också läsa böcker i ämnet (inte minst de författare varifrån termerna "sadism" och "masochism" härrör – DAF de Sade och Leopold von Sacher-Masoch). Långsamt började jag lära mig mer om bdsm, men naturligtvis krävde det – och kräver fortfarande, som med det mesta – självständigt tankearbete.

Jag började få en mer klar och motsägelsefri syn på bdsm, men jag tillstår att detta fortfarande är en process i rörelse. Jag kan helt och fullt redogöra för vad som attraherar mig i sammanhanget; det är inget mindre än det som motsvarar mina ideal: oblyghet, öppensinnigt tänkande, intellekt, självmedvetenhet et cetera. Utifrån dessa mest grundläggande attraktionsmoment kan man sedan dra många paralleller. Rent lekamligt speglas mitt ideal också, givetvis, av mina ideal; det kan uttryckas främst i "en sund själ i en sund kropp". En frisk, stark och tränad sådan, med andra ord. Som sagt: parallellerna kan göras många, men man skall heller inte glömma rent individuella preferenser (som också de har sin grund i idealen). Jag uppskattar självständighet och stabilitet, mognad och förnuft. Därmed är jag inte – till skillnad ifrån många – så sexuellt attraherad av femtonåriga lolitor i skoluniform. Vidare följer en mer, låt säga, "vuxen" (begreppet är bristfälligt) klädstil osv. Detaljerna är irrelevanta; vad jag vill göra är att påvisa hur en sak kan härledas logiskt ur en annan. Så också gällande det i min mening "idealiska" bdsmförhållandet. I korta ordalag är kvinnan där någon som vågar och vill (därför att det är rationellt), någon som litar på mig fullt ut (för att jag förtjänat det), någon som inte hycklar (de flesta hycklar gällande ämnet sex), någon som alls inte är hämmad (blygheter är som farthinder: de är bara i vägen och aldrig nödvändiga om man använder sitt förnuft), någon som ser det som mer än en "lek" (det som enbart är "på lek" är inte sexigt; sex är också ett intellektuellt utövande), någon som eftersträvar att vara en så god undergiven som möjligt (medveten provokation anknyter till leken och motverkar det rent intellektuella för att inte säga alla seriösa syften för utövandet av bdsm)…

Ett kort tag trodde jag nästan att mitt intresse för bdsmrelaterade saker passade väl in i den form som utgjordes av den allmänna bdsmscenen. Men inte heller här är jag norm och ej heller bland "bdsmmänniskor" är mina preferenser konformiska. Detta upptäckte jag så sakteliga när jag blev medlem på det svenska bdsmcommunityt Darkside (www.darkside.se). Det stämmer att, bland bdsmkulturen, är de flesta män dominanta och de flesta kvinnor undergivna. Det är ett generellt faktum. Många är även "switchar", dvs. de tycker om bägge rollerna. Av allt att döma måste jag utgå ifrån att dessa personer är de som ser bdsm mest som "lek" eller som "krydda". Inte heller de som tycker om bdsm är så säkra på varför de gör det. Det allmänna antagandet är att bdsm bygger på förstärkt tillit och förtroende (något som förvisso är delvis sant, men långtifrån sanningens hela). Jag påstår snarare följande: vad man vill göra är att skapa och manifestera ideal; den dominante vill skapa sitt ideal och den undergivna finner stolthet i att formas till ett vackert hantverk, ett – konstverk. Detta behandlar sådana kontroversiella ämnen som "ideal" och "manlig suveränitet" – något som inte många vill kännas vid. På intet sätt är dock den undergivna som en lerklump emedan hon också måste kämpa för resultat. Bdsm blir dualism: bägge parter måste arbeta med sig själva den sin partner; den dominante förkroppsligar sitt ideal såväl som den undergivna också gör det: hon skapar genom sitt ideal en så bra skapare (dominant) som möjligt. Bdsm är psykologiskt intressant.

Igen: många och kanske de flesta utövarna av bdsm är osäkra och omedvetna om premisserna, om "varför". Det gäller här, såsom det gäller i de flesta ämnen. Dessutom ser en övervägande del av bdsmmänniskorna det hela som en lek eller en krydda blott och bart. Vem tycker om att bli hårt piskad, uträtta "förnedrande" (ordet, för vilket jag inte har ett bättre alternativ, syftar på sådana fall där den undergivnas blyghet och hämningar sätts på prov) uppdrag eller dylikt? Nog! – det här är bara exempel. För att uttrycka det solklart: den reella undergivna är någon som låter sig skapas och formas därför att det är hennes vilja; hon kanske inte "tycker om" allt som det innebär, men hon tycker om och önskar motsvara sitt eget ideal (och följaktligen den dominantes ideal som sammanfaller med hennes) varför hon utstår också det hon inte "tycker om" – men hon tycker om att utstå prövningarna. På samma sätt som en tränad njuter av ömmande muskler. Det finns mycket få som är "reellt undergivna". En hel del personer tycker om bdsm "lite" och "i viss mån". De missar själva det intellektuella syftet med det. Jag kan åter tala ur ett personligt perspektiv: för mig finns inga gränser utom de som sätts av moralisk/etisk måttstock eller ur hälsosynpunkt. Det är med det jag redan sagt som grund, som jag inte ogillar att se henne gråta, att tillfoga henne smärta eller med andra medel sätta henne på prov. Det är å andra sidan en del av det som bidrar till njutningen. Nåväl.

Bdsm är alltså inget undantag vad gäller medvetenhet. Det finns också bdsmutövare som är pryda och timida. Dessutom finns det de som medelst bdsm får utlopp för destruktiva och rent vansinniga sinnesrörelser (tänk bara på vad Sir Stephen gör med O. i boken av Pauline Réage). Jag kan betrakta saken ur två perspektiv: det rationalistiska och det empiriska. Förnuftsmässigt antar jag att fler än jag kommit fram till samma slutsatser (om de alls bevärdigats tänka över saken) och jag är övertygad om att det finns människor som har ett genuint och "reellt" intresse för bdsm. Nu är det emellertid det andra perspektivet jag vill emfassera, det empiriska, där jag utgår ifrån vad jag vet erfarenhetligen. Jag har inte träffat många som haft ett utpräglat intresse för bdsm – ett par fem stycken totalt kanske – och jag har ingen praktisk kunskap i ämnet värd namnet (även om jag "testat" många av de mest enkla sakerna; att "testa" innebär likafullt inte detsamma som ett seriöst utövande av bdsm). Min erfarenhet allena säger mig att ganska få människor har ett seriöst intresse för bdsm (givet att "seriöst" alltså innebär att man inte ser det som blott lek eller krydda) och att det är än mer få som alls är mogna för ett bdsmförhållande – för att inte tala om seriösa relationer med andra människor över huvud taget. Seriös bdsm (efter given definition) kräver ett visst mått av kompromisslöshet. Jag utesluter generellt sett helst bdsm som lek ur mitt sexliv, då det är mest frustrerande. Det är en integritetsfråga (liksom jag, som litteratör, helst utesluter skrivande som lek ur mitt författarskap; jag finner helt enkelt ingen tillfredsställelse i att göra något sämre än vad som möjligt är).

Fajaf ("för att jag är fri") har publicerat en artikel angående piskning som medel för lycka. Vid en sträng piskning frigörs endorfiner ur kroppen – dessa endorfiner är också kända som "lyckans hormon". Man känner sig helt enkelt glad och sorglös när denna process äger rum. Artikeln (som jag tyvärr inte har lokaliserat igen) menar att piskning kan vara en sådan katalysator för dessa endorfiner. Jag är övertygad om att många som blivit piskade – och som tycker om piskning – kommer att veta vad jag talar om. Piskning som lyckoterapi? Desto fler har jag talat med över Internet som haft visst eller stort intresse för bdsm, och just piskning är en dominerande preferens bland många som gillar "seriös" bdsm (återigen efter given definition). Kanske på grund av ovan nämnda teori? Hur som helst har jag haft faktisk kontakt med ett flertal människor som haft ett i allra högsta grad reellt intresse för bdsm. Ofta är de längtande och otillfredsställda därför att de inte funnit någon likasinnad för just dem. Det uppstår ett tragikomiskt dilemma: den dominante har svårt att finna någon att vara honom undergiven medan den undergivna många gånger inte finner någon dominant som vågar eller vill gå hela vägen. För några år sedan skulle jag utbrista "va! vilken kille skulle inte vilja eller gå med på att dominera sin flicka!" men jag vet i efterhand att det är många. Sådant är alltså ofta det dilemma som plågar de reellt intresserade bdsmmänniskorna.

Avslutningsvis några ord om relationer i största allmänhet: de bör byggas på respekt (man erkänner den andre som en bra människa, inte per automatik utan därför att det förtjänats). Människor undervärderar i allmänhet relationer, något som är förödande och inte minst för bdsmutövare. Få saker är lika tillfredsställande och fyller en med en sådan stolthet såsom en bra relation, oavsett dess natur. "Den här människan är underbar och oerhörd. Hon finns och jag får vara henne nära; hon vill ha mig där därför att hon ser samma saker i mig, hon finner mig värdig och förtjänt av hennes vänskap och kärlek". Varje god vänskap är ett intellektuellt erkännande och ett ömsesidigt utbyte av värden. Det enda som är mer tillfredsställande och gör en mer stolt än att få sitt intellekt bekräftat genom vänskap, det är att skapa sitt intellekt och med det åstadkomma saker. Bdsm är, i grund, en produkt av det intellektet, dvs. ett resultat av lusten att skapa. Den går miste om allt detta, som nöjer sig med det näst bästa eller det bästa av det sämsta. Det är i grund och botten det jag vill uppmana alla människor att inte göra – någonsin.

Av: Henrik Sundholm

Det här är inte en artikel

Jag har lite att säga, angående "Världens dåligaste språk" av Fredrik Lindström. Boken är utgiven år 2000 och jag tror att vi alla känner till den – inte minst har den varit populär på de senaste årens bokreor. Jag är osäker på vilken utbildning Lindström har, men på bokens baksida står det att han är "doktorand i nordiska språk". För övrigt kan nämnas (vilket ni alla troligen ändå känner till) att han är komiker och regissör.

Vem bestämmer egentligen över språket? Det är en fråga Lindström ställer sig. Hans poäng är att ingen äger språket, att språk inte är något som kan ägas, och, kort sagt, att det inte finns några rätt eller fel – så länge man gör sig förstådd (vilket ju givetvis är språkets primära syfte). Frågan om vem som äger språket är ovidkommande och irrelevant – slutsatsen att ingen kan äga det leder ingenvart. Ja, om man inte vill försöka påvisa att språket bör vara "flytande" och "inkonsekvent", ty då hjälper det sannerligen att påsiva, att det inte finns "rätt eller fel". Men nåväl: ingen äger språket. Jag äger det inte, du äger det inte – och ingen språknämnd eller akademi äger det heller. Jag går med på att ingen äger språket. Det finns säkerligen – det vet jag dock inget om – människor som utvecklat egna språk, och som har exklusiv äganderätt på dessa. Det rör emellertid inte svenskan (eller några andra språk som talas av hela länder), och jag förmodar att det är vad Lindström talar om.

Alltså: ingen äger språket. Vad innebär det? Att man får behandla det hur som helst? Att man bör göra det? Att det inte finns något rätt eller fel? Jag skall i korta drag förklara vad Lindström menar. Han säger att ingen bestämmer över språket (eftersom ingen äger det), och att det inte bara är okej – utan bra – att använda slanguttryck och stava dem, exempelvis, som de uttalas. Det är så språket utvecklas (och har utvecklats i alla tider). Vi bör alltså inte klaga på att engelskan har fler synonymer än svenskan, om vi inte själva kan säga exempelvis "dåligaste" istället för "sämst". Jag håller absolut med om att språket måste utvecklas i samma takt som civilisationen utvecklas. På sistone har vi skapat ett behov av ord såsom "mp3-spelare", "USB-minne" och "webcam". Det beror på att vi fått ny teknik, som behöver nya namn. I vilket sammanhang behöver vi "fethaja"? Ja, naturligtvis, vi skapar oss ännu en synonym. Trots allt: så länge det förstås, så är det bra svenska.

Jag, å andra sidan, är övertygad om att det vore mer förtjänstligt att göra svenskan till ett vackert språk – för det kan vara mycket vackert – och jag är ganska säker på att Lindströms framgång består i att många människor vill ha ett "alibi för sitt tänkande". Plötsligt är det alltså inte bara ursäktligt – utan korrekt – att stava illa och formulera ofullständiga meningar. Man förstår ju – eller hur? Vissa saker kritiserar Lindström, men enbart, eller nästan enbart, felstavning på så sätt att innebörden av texten ändras. Exempelvis särskrivningen "sjuk gymnast". Den avgörande premissen är alltid denna: om man förstår vad som menas, behöver språket inte korrigeras. Detta vill jag bemöta med kritik. Språkets primära syfte är att förmedla information, och därmed måste det kunna förstås. Jag håller med om detta. Lindström vill mena att språket är inkonsekvent (det är till och med ett av dessa styckens överskrift) och med hans språkfilosofi gör vi det alltså än mer inkonsekvent. Jag frågar: optimerar vi språkets syfte, dvs. att kunna förmedla information som förstås, genom att göra det inkonsekvent? Är det enklast och mest effektivt, att försöka förstå sig på det som är oberäkneligt? Jag undersöker vilka synonymer Word 97 vill tillskriva ordet "inkonsekvent" och får upp: självmotsägande, motsägelsefullt och ologiskt. Poängen vi vill göra är ergo: det förstås bäst, som är motsägelsefullt och ologiskt.

Lindström gör en enorm åtskillnad mellan tal- och skriftspråk. Han menar till och med att de har skilda syften. Jag däremot menar att syftet är detsamma (och det har redan nämnts): att förmedla information så att vi kan förstå varandra. "Om man vill spetsa till det hela kan man gott säga att talspråket är det riktiga språket, och skriftspråket bara en avläggare eller en blek kopia" – så skriver Lindström i inledningen till kapitel tre: "talet och skriften – två helt olika språk". Talet kan existera utan skriften, men inte gärna tvärtom. Implicerar det att stumma människor aldrig skulle ha kunnat tänka ut ett skriftspråk? Jag är av annan åsikt, och antar att stumma individer skulle ha både möjlighet och behov av skrift. Hur som helst, det stämmer att talet är äldre och mer grundläggande än skriften. Man försökte nog kommunicera med rösten tusentals år innan man började skriva. Men av vilket skäl skall vi backa några steg mot den tillvaron? Lindström lovordar något som språkligt närmast är "tillbaka till naturen!", det blir ett kommunikationens lex talionis. Emellertid är civilisationen ingalunda någon djungel, och naturen har vi erövrat – i överlag ett otroligt framsteg. Låt oss fortsätta att göra just det: gå framåt. Skriften har i takt med utvecklingen blivit alltmer viktig, och den är idag imperativ för att vi skall kunna avancera. För övrigt måste sägas, att skriften är ett säkrare sätt att förmedla information på, om man vill vara säker på att bli förstådd utan upprepningar. Ja, det vill säga: om man bemödar sig om att effektivisera språket, genom att göra det så konsekvent som möjligt, och vårda dess struktur.

Mycket inom språket finns det inga regler för. Det är tämligen valfritt hur man väljer att placera skiljetecken, vilka synonymer man använder och så vidare. Språket är alltså, trots att man brukar det grammatiskt korrekt, något som kan varieras oerhört. Jämför Dostojevskij med Nietzsche, och De Quincey med Kafka. Skillnaderna är oerhörda, trots att samtliga fyra författare skrev mycket väl. Som min gode vän Alexander Pär Nielsen påpekat: språket har också ett estetiskt syfte. Estetiken kan ta sig formen av tal- såväl som skriftspråk (som sagt: jag gör inte den oerhörda åtskillnad dem emellan, som Lindström gör). Cicero är än idag känd för sin retorik och sitt tal (och det enda skälet till att vi alls känner till honom beror dock på skriften). Språkvirtuoser såsom Nietzsche och Shakespeare hade en god förståelse vad gäller språklig estetik. Nietzsche med sina aforismer, och Shakespeare med sina dramor – för att inte nämna Wordsworth eller Yeats eller Dante! – de skrev på olika versmått, i olika format och med flera olika språk. Att språket blir vackert och konsekvent, innebär alltså inte att det blir torrt, trisst och stelt.

Avslutningsvis vill jag framhäva bokens sensmoral genom att ge exempel på titlar och överskrifter ur den:

"Samarbeta för att överleva"
"Det finns egentligen inga meningar i talspråket"
"Skriftspråket ger och tar"
"Språket är inkonsekvent"
"Nödvändiga misstag"
"Den stora privatiseringen"
"Man behöver inga ord för det självklara"
"Vi är ovana vid kollektivt ägande"

Om Linda Skugge skulle vilja ha en ursäkt för sin "rännskita" som hon låter trycka upp (vilket hon ändå inte vill ha), skulle hon finna den här. Mina herrar! Gott folk! Lindströms "Världens dåligaste språk" är en fittbok, och den dryper av flytningar som luktar av gammal fiskrens. Jag skulle inte bli förvånad om man också däri htttade urin och torkat mensblod. Ville du slicka den? Vill du behaga och vara den till lags? Vill du befrukta den? Nå! – den har uppenbarligen fött mycket galenskap redan. Därmed är det inte mer än rätt, att kalla den som stöttar bokens budskap, för en billig slampa.

Tack för mig.

Svar på Kritik

Följande artikel är ägnad åt att besvara kritik jag fått, för mina recensioner på min hemsida Disequilibria – http://www.equil.net/ Det är alltså min avsikt att besvara vissa återkommande reaktioner och frågor, men också att ge en bild över varför jag läser. I skrivande stund har hemsidan funnits i ungefär ett år, och majoriteten av böckerna har (hittills) också lästs inom den perioden. Omkring 80 böcker blev lästa år 2004, och sammanlagt finns nu 135 bokrecensioner. Denna siffra ökar ständigt. Under året har jag också fått cirka 3000 besökare, vilket knappast är dåligt med tanke på att jag inte marknadsfört mig nämnvärt. Emellertid värderar jag kvalitativa läsare mer än kvantitativa. Frågor, påståenden, missförstånd och utrop är självklart vanligt. Varför? Jag har åsikter, och jag yttrar dem. Jag är inte ödmjuk, utan, tvärtom: stolt över mig själv. Med detta som bakgrund skall jag börja min utläggning. (Jag reserverar mig rätten att rättstava alla citat, och vad mer är: att låta dem vara anonyma.)

"… av det tiotal [recensioner] jag läst tycker jag mest du raljerar och försöker verka intellektuell."

Det är sant att jag försöker verka intellektuell. Jag är intellektuell. Jag har inget skäl att vara ödmjuk och gömma mina goda egenskaper, på det viset kan jag inte uppnå en konstruktiv effekt (mer om det i föregående artikel). När jag har en, enligt mig, god kvalitet använder jag mig utav den, och jag skäms inte därför. Har jag anledning att göra det? Raljerar, eller skojar, gör jag inte på det vis citatet tycks påstå. I mina recensioner skriver jag alltid ärliga och uppriktiga åsikter.

"Det känns på sätt och vis rätt fånigt när en nittonåring sätter sig över en massa klassiska författare."

När jag debatterar finns det två saker jag finner totalt meningslöst: sofism och polemik. Detta är möjligtvis vad fröken Rand kallade "skrämselargumentet" (som inte alls är något argument). Jag skall upphöra att kritisera eller avfärda klassiska författare därför att det "känns rätt fånigt". När jag skriver mina recensioner tar jag inte hänsyn till hur andra människor känner när de läser dem. Känslor bör vara en produkt av förnuftet, något som har en grund i det reella. Låt oss alltså se över mitt skäl till att avfärda vissa författare. Det må vara så att de inte använder skiljetecken såsom de bör användas (detta är dock ovanligt). Kanske är böckerna slarvigt skrivna, fulla av grammatiska fel (ganska ovanligt, men förekommer). Mina främsta skäl att vara hårt kritisk är dock av annat slag. Måhända är det så att boken ifråga inte har något som helst intellektuellt värde. Jag ser inget skaparvärde i att författa manus utan ett intellektuellt syfte. Därför läser jag inte Pratchett, Eddings, Marklund etc. – jag sätter ett högre värde på min tid. Därmed inte sagt att dessa författare skriver textmässigt dåligt, inte alls – men jag anser min egen tid vara mer värdefull. Och om det inte är självklart: mina recensioner är omdömen utifrån mitt eget läsande. Vill man läsa analyser och journalistiska recensioner finns många andra källor till hands. Min polemiska motfråga skulle kunna bli: kommer det bli mindre fånigt att avfärda dessa klassiska författare, när jag är femtio?

"Vi dömer andra böcker efter de bra författarna, och Khepera [jag] kanske gör tvärtom: dömer författarna efter andra bra böcker."

Det gör jag inte. Jag placerar inte en mindre bra bok såsom Fanny Hill av John Cleland i ett jämförande sammanhang med böcker jag älskar, såsom Brott och Straff (Dostojevskij) eller Urkällan (Rand). Jag är inte relativist, och anser inte att någon av dessa böcker utgör en mall för hur en bra bok skall, bör eller måste se ut. Jag ger mina omdömen enligt, vad jag anser är, objektiva premisser: rättvisa, kunskap osv. Är boken förkastlig, på grund av att den uppmanar mig att leva i slaveri, att den säger att jag bör sluta värdera mitt eget liv? Vill den säga att jag bör ta livet av mig utan skäl, eller att jag skall döda andra människor? Ett sådant budskap anser jag omoraliskt, och därför avfärdar jag boken såsom omoralisk (undantaget må vara den satiriske Sade). Utan att ha ett konkret skäl att finna en bok bra, låtsas jag inte vara förtjust av den. Naturligtvis kan jag även i en omoralisk bok finna något element jag gillar, såsom i "Den unge Werthers lidanden" av Goethe, där jag älskade språkbruket.

"Däremot tycker jag instinktivt illa om att han helt sonika dömer ut mina favoritförfattare efter någon enstaka bok som alla tvingas läsa på gymnasiet, men som egentligen inte är författarens storverk, eller ens särskilt representativt."

Att tycka något "instinktivt" är inget argument. Jag dömer i stort sett aldrig ut en författare efter att enbart ha läst en bok. Det är dock så att jag kanske dömer ut just den boken jag läst, eller att jag inte känner för att läsa författaren mer, då jag inte – åtminstone för tillfället – finner skäl att göra det. Jag läser inte böcker jag "tvingas" läsa på gymnasiet, om de inte tilltalar mig. Alltså har jag läst Sofies Värld (Gaarder), Candide (Voltaire) och Anarki, Stat och Utopi (Nozick) helt på eget bevåg. Värt att påpeka kan vara det, att dessa tre alla räknas, mer eller mindre, som författarnas "storverk".

"Det går inte att förkasta Hesse utan att ha åtminstone försökt med hans magnum opus Glaspärlespelet … och dito för Lagerkvist utan att läsa Barabbas är snudd på stötande."

Det är möjligt att vissa finner mina recensioner och mina åsikter stötande. De får försöka leva gott ändå. Jag har läst två böcker av Herman Hesse – "Siddhartha" och "Stäppvargen" – och jag fann dem bägge tämligen idiotiska. Den förstnämnda tycks ha som budskap att det inte finns någon sanning, eller något fast värde. Siddhartha är en högst inkonsekvent människa – i likhet med Stäppvargen, som i bokens slut glider in i något psykadeliskt vansinne som boken upphöjer över hans tidigare intellektuella (om än inskränkta) tillvaro. I två fall har Hesse alltså upphöjt vansinnet. Jag har inte fått något tillräckligt skäligt argument för att fortsätta läsa honom. Om språket säger jag dock inget ont, tekniskt sett är han en kompetent författare. Barabbas av Lagerkvist kommer jag någon gång att läsa, det har jag planerat. Om den inte visar sig läsvärd dock kommer jag ge upp om honom.

"Vissa brister [finns], som att Mills skrift ["Utilitarism"] blir dålig för att han har andra värderingar än recensenten – inte för att hans resonemang någonstans är fel … ger inte intryck av eftertanke."

Följande är en lustig kommentar. Det är uppenbart att jag anser Mills resonemang vara fel, då jag inte delar hans värderingar. Hade jag inte funnit något fel skulle jag ju självklart ha delat dem. Felet består i något så grundläggande och "futtigt" (för att citera Carl Svanberg) som att Mill inte tar hänsyn till rättvisa eller rationell frihet. Däremot medger jag att hans skrift rent textmässigt inte är dålig, utan snarare ganska välformulerad.

"… sidan lika mycket handlar om Khepera [jag] själv som om böckerna han läst."

Inte i direkt mening. Det är dock sant att hemsidan, på ett sätt, är en presentation av mig själv (allt jag skriver är, i en bemärkelse, just det: en presentation av mig själv). Det är utifrån mig själv jag skriver recensioner, ger omdömen, läser böcker och skapar överhuvudtaget.

"… man får ändå känslan av att killen [jag] behöver slappna av, att spela intellektuell klär honom inte riktigt."

Återigen detta tunga argument: "man får känslan…". Det är tydligt att jag framkallar känslor hos folk, vilket är intressant, men jag skulle hellre stimulera deras tankeförmåga. Och som jag redan sagt: jag spelar inte – alls. Livet är inte någon teater eller något rollspel för mig. Jag är den jag är – och väljer att vara – och hycklar inte därom. Jag är intellektuell. Det ordet – intellektuell – måste verkligen frammana något slags avsmak eller oförståelse, eftersom man är så rädd för intellektuella människor, med åsikter och en lust att uttala dem. Det är ju uppenbarligen inget som "klär sig".

"Om Flauberts Madame Bovary skriver han att boken är ’ond’ (är det något slags skämt?) och att den är dålig eftersom Flaubert inte tar ställning. Hade Khepera [jag] haft lite koll på naturalismen hade han vetat att just detta är syftet med verket; naturalisterna strävade efter en näst intill vetenskaplig objektivitet."

Det är inte något skämt; jag har redan sagt att jag inte skämtar. Det är en bok som speglar förkastliga individer utan moral eller styrka – och därmed: utan mänsklighet, eller förmåga att hedra den. Jag har "koll" på naturalismen och vet därmed att Flaubert inte skrev naturalism utan realism – i likhet med många författare då, exempelvis Maupassant som han själv träffade. Detta är dock ovidkommande. Vad som är mer relevant, är det att jag inte förstår den poäng citatet vill implicera. Att jag inte bör tycka att den är ond, därför att den är menad att vara det? Att jag inte bör klaga på dess totala frånvaro av ställning, därför att den är menad att inte göra det? Därmed undrar man vilket syfte realismen egentligen har. Att skildra hemska och vansinniga människor, utan att förmedla ett budskap? Detta finns alltjämt runt omkring oss, varför läsa om det i en bok? Av samma skäl man ser såpor på teve? Ja, Flaubert är 1800-talets såpoperor.

"I recensionen av Story of O gör recensenten några rätt märkliga kommentarer. Att t ex gå in och tycka att älskare x är snällare mot huvudpersonen än älskare y känns ju totalt bisarrt, och förbannat oproffsigt. Och när han berättar att han själv har en ’undergiven’ mår jag riktigt illa."

Jag har läst igenom min recension, och kan inte finna att jag skrivit något om att René vore snällare mot O. än Sir Stephen – eller tvärtom. Jag tänker inte påstå att någon av dem var "snäll" mot henne: den förstnämnde ljög om sin kärlek, och den sistnämnde behandlade henne som ett djur. I slutändan kan jag inte säga något positivt om O. heller, eftersom hon lät sig behandlas så, och till och med njöt av det. Dock, varför det vore "oproffsigt" eller "bisarrt" att hävda att en persons älskare än snällare än en annan – det vet jag inte. Yttermera kan jag berätta att jag inte har någon undergiven flicka för tillfället, men varför en sådan företeelse skulle väcka illamående förstår jag inte. Läs i så fall recensionen av "Anteckningar från Källarhålet" (Dostojevskij) eller "Ryska Nätter" (Odojevskij) där jag i förbigående nämner resan till Göteborg där min sambo medverkade i en lesbisk sexfilm. Kort sagt: för någon som läser en recension av Story of O borde inte BDSM vara något som väcker illamående. En sådan reaktion är i vilket fall som helst irrelevant för mitt omdöme om boken.

"Jag förstår inte för allt i världen vad som gör Lagerkvist mer omogen än Dostojevskij och Kafka. Särskilt i den senares fall skulle man ju kunna ifrågasätta om han är särskilt mogen alls."

Dostojevskij och Kafka hade ett medvetet syfte med allt de skrev. Lagerkvist hade det inte. Dostojevskij och Kafka bemödade sig om grammatiskt korrekta texter. Lagerkvist gjorde inte alltid detsamma. Av Kafka uppskattar jag hans romanserie samt de mer kända (och bättre) novellerna. Varför man publicerat band efter band av fragment och ofullbordade texter, som i det skicket inte har något sammanhang, är mig dock främmande. Jag upphöjer personligen inte alls Kafka över Dostojevskij. Något skäl därtill ser jag inte.

"Man får ju sätta saker i sitt sammanhang. På sin tid var den ju…"

En kommentar jag fick då jag refuserade just Fanny Hill av John Cleland, en erotisk klassiker som utgavs i mitten av 1700-talet. Om boken tycks värdelös – varför skall jag ge den en mildrande dom därför att den uppskattades för hundra år sedan? Därför att den var nyskapande eller på något vis bidrog till det samhälle som då var (exempelvis upplysningslitteratur)? En sådan företeelse förtjänar visserligen att nämnas, men jag kan inte bygga min uppskattning på vad boken varit eller är för andra. Jag bygger den på vad den är i sig självt. I vissa fall har jag också uppskattat böcker därför att den anspelat på saker som hänt mig personligen eller dylikt, och i dessa fall har jag noggrant uttryckt att mitt omdöme är subjektivt. Det händer dock aldrig att jag uppskattar en bok som predikar omoral eller vansinne. Fanny Hill är inte en sådan bok. Den är bara tråkig och händelselös, närmast pornografi såtillvida att den främst består i upprepandet av sexscener. Det tillför inte mitt liv särskilt mycket.

Sådär, nu har vissa missförstånd eller frågetecken kanske suddats ut. Kommer fler kommentarer skall dessa sparas och jag utvecklar i så fall resonemanget när jag har tid och lust.

Av: Henrik Sundholm

Styrka och Svaghet

Dessa två termer har ofta blivit missförstådda eller värre: inte alls förstådda. När jag brukat dem har det inte sällan hänt att man rynkat pannan eller rentav gjort befängda påståenden – påståenden jag i så fall här kommer att krossa. Varför dessa adjektiv för många tycks så mångtydiga och dunkla vet jag inte säkert. Jag drar slutsatsen att det beror på att så få vågat sig på att definiera dem. Antingen det, eller att man helt enkelt inte bemödat sig om att tänka själv. Vad som är säkert är att jag härmed kommer underlätta det för er alla, och faktiskt analysera dessa termer – vad de innebär, och vad de inte innebär. Jag börjar med att bemöta de olika reaktioner jag har fått, häribland de vanligaste:

"Vad menar du? Fysisk eller psykisk styrka/svaghet?"

Vilket attribut man väljer att föregå de två termerna med är egentligen ovidkommande här, därför att de inte förändrar deras definition. Detta är viktigt att påpeka. Ordet styrka eller svaghet har ensamt en betydelse per definition – och denna bestämning är densamma oberoende av i vilket sammanhang man placerar det. Jag har konsulterat ett flertal uppslagsböcker, men samtliga har enbart fastställt ordens betydelser då de sätts i sammanhang. Alltså behöver jag nu klart och tydligt inringa den kärna som utgör en styrka och en svaghet, så att orden alls får innebörd. Vi börjar med att ställa oss frågan: vad är en styrka? Styrka är en egenskap. Det är något vi alla har; som vissa av oss utvecklar och som, troligtvis ännu fler, väljer (medvetet eller omedvetet) att negligera. Åtminstone är det mycket få som konsekvent hyllar och eftersträvar styrka. Styrkan är en grundläggande premiss, som behöver göras medveten (i de fall den inte redan är det). Eftersom det är en fundamental term behöver den en lika fundamental definition: styrka är den egenskap genom vilken man kan utföra eller uppnå en konstruktiv effekt. Ordet "konstruktiv" kan vi samtidigt definiera enligt uppslagsboken: "som (på ett positivt sätt) är inriktad på att bygga upp något". Jag skall utan omsvep förklara och utveckla mitt resonemang.

Vad en "effekt" implicerar kan förklaras genom ett par synonymer, exempelvis "påverkan" eller "kraft". Vi kan betrakta effekten som ett mål – som själva syftet med vår ansträngning. Vad målet kan innebära behöver jag inte gå in på närmare. Vi sätter upp ett mål vi vill uppnå – och för att kunna uppnå detta krävs styrka. Ifall det är något som är enkelt att åstadkomma är irrelevant, ity det krävs fortfarande styrka att skapa sig ett mål – vilket konstruktivt mål som helst – och för att uppnå det. Härvid kommer jag tillåta mig att ge exempel på styrkor. Konsekvens är en styrka. Varför? Det är genom konsekvens vi kan fokusera på ett mål (en effekt) och inte upphöra att sträva efter det. Bara genom att tänka och handla konsekvent kan vi vara säkra på vad som menas, och hur man uppnår en konstruktiv effekt. Om vi är inkonsekventa blir våra val slumpmässiga och planlösa, och därmed inte nödvändigtvis (eller troligtvis) konstruktiva. Integritet är en styrka. Varför? Låt oss följa den definition av "integritet" som ges i uppslagsboken: "förmåga att handla helt efter eget samvete (och utan att vara bunden av ovidkommande yttre hänsyn)". Det är, med andra ord, av integritet vi vägrar att handla såsom vi själva anser vara fel och orätt. Det är självklart en styrka att i alla situationer handla på så sätt att man, efter noggrant funderande, anser att man gör rätt. Bara genom vårt förnuft och vårt omdöme kan vi avgöra vad som är, och inte är en konstruktiv effekt. Ifall vi också är konsekventa och har integritet – då kan vi sträva efter denna effekt, snarare än att bara känna till den. Integritet innebär en insikt: att du inte kan förfalska ditt medvetande. Jag kan också ge exempel på styrkans produkter. Ett av dem är ärlighet. Att vara ärlig innebär att visa sig själv och andra respekt, och att man vägrar förvanska sanningen (att vägra har här med integritet att göra). Det är vad ärlighet innebär – men vad är det? Det är insikten om att du inte kan förfalska verkligheten – dvs. hur saker och ting objektivt förhåller sig. (Det är dock legitimt att ljuga, i situationer där du blir utsatt för våld, och genom en lögn kan undkomma ytterligare orättvisa). Stolthet är också en produkt, eller ett resultat, av vår styrka. Tillåt mig att definiera stolthet: det är den känsla man upplever, då man betraktar en bedrift – och vet att den är bra. Man vet att man förtjänar att vara stolt eftersom man själv är den källa ur vilken resultatet har uppnåtts. Åter talar vi om att uppnå, och hur gjorde man det? Genom konsekvens och integritet – genom styrka!

Jag skall tala om en sista produkt av våra styrkor, nämligen den mest definitiva: kärleken. Vad är kärlek? Bara ytterst få har vågat sig på en allmängällande och entydig definition. Det är emellertid just vad jag vågar göra: kärlek är vårt gensvar på det som representerar våra högsta värden. Dessa värden är alltid styrkor (exempelvis konsekvens och integritet, som jag redan nämnt här). Det är då vi finner någon eller något som motsvarar och representerar dessa högsta värden, som vi kan älska. Varför sade jag att kärleken är styrkans definitiva produkt? Det är en superlativ reaktion. Man kan inte älska "mer" eller "mindre", eftersom kärleken är vad den är. Det är något enhetligt och invariabelt, just såsom exempelvis en kaffekopp inte kan vara mer eller mindre en kaffekopp. Detta beror på just det att kärleken är superlativ, dvs. den är det högsta vi kan förära någon eller något med. I kärleken inryms de konstruktiva känslorna, såsom uppskattning, respekt, stolthet et cetera. Det är ett samlingsnamn, och inbegriper i stort sett alla positiva reaktioner med vilka vi kan bemöta en annan individ. Kärlek är inte något delbart. Ifall vi älskar fyra personer innebär det inte att var och en av dessa mottar 25% av vår kärlek. Tvärtom: var och en erhåller vår fulla och totala kärlek. Det är emellertid också så, att kärleken inte skulle kunna vara på annat sätt, än "full och total". Den är, som sagt, superlativ.

Hittills har jag inte alls berört svaghet. Svaghet är styrkans motsats och antonym. Vi kan alltså definiera den såsom "den egenskap genom vilken man misslyckas att utföra eller uppnå en konstruktiv effekt", men också såsom "den egenskap genom vilken man lyckas utföra eller uppnå en destruktiv, meningslös och förkastlig effekt". Svartsjuka är en svaghet. Varför? Det innebär att vi inte litar på vår partner, och därmed motsvarar denne inte våra högsta värden – utan tvärtom, åtminstone delvis värden vi själva förkastar. Man kan därför fastslå att svartsjukan är ett resultat av en mer grundläggande svaghet, dvs. det att vi kompromissat med vår kärlek, och väljer att umgås med en individ vi utdömer. Självförakt är en svaghet. Varför? Vi upplever oss själva såsom motbjudande, äcklande, orättvisa, klena eller korkade. Ändå väljer vi att inte skapa en förändring, i och med det att vi fortfarande känner detta självförakt. Att däremot göra sig själv till en bättre och mer rationell människa är ett utslag av vår styrka. Det kan tilläggas att vi alla självklart är fullt medvetna om varför vi känner självförakt (annars skulle vi inte kunna känna det). Ifall man vet vad som är fel borde det inte vara omöjligt eller ens svårt att ställa saker och ting till rätta. Dvs. om man inte sanktionerar sin svaghet.

Jag tror inte jag behöver tillföra resonemanget mycket mer nu. Jag är övertygad om att det framstår tydligt varför en föregående sats inte ändrar definitionen av styrka eller svaghet. Det beror på att termerna har fasta förklaringar, och att man med sammanhang enbart kan precisera och förtydliga.

"Du kan inte påstå att jag är svag, bara för att jag har en dålig egenskap!"

Vid det här laget borde vi inte ha några svårigheter med att svara på ovanstående. Om din svaghet är något så elementärt som självförakt är du en svag människa. Varför? Du medger att du förmår irrationella anlag, men du väljer att inte göra något åt detta. Detta är något som tar sig uttryck i allt du säger och allt du gör – det genomsyrar hela din tillvaro. Om din svaghet däremot är spelberoende är det möjligt att, i stort, vara konstruktiv ändå. Ifall Bill Gates sanktionerar ett behov av att spela på hästar varje dag skulle det inte överskugga hans konstruktiva framgång med Microsoft. Om densamme skulle känna självförakt skulle det medföra ett förakt inför sina prestationer. Alltså skulle han anse sig vara en hemsk och vansinnig människa på grund av vad han presterat (vilket många för övrigt, felaktigt, anser honom vara). Vi kan sluta oss till att en person kan bli alltigenom försvagad av en dålig egenskap (kollektivism, ondska etc.) och då är det särskilt viktigt att motarbeta dessa.

"Försöker du påstå att du inte har några svagheter?"

Också detta är en "klassisk" kommentar jag brukar få. Vad jag försöker göra är att framstå ifrån min bästa sida. Det innebär att jag stoltserar med det jag gör bra, medan jag inte stoltserar med det jag gör dåligt. Jag är inte destruktiv och eftersträvar det som för mig är förtjänstligt. Det betyder dock inte att jag förnekar mina svagheter – jag bara väljer att inte framhäva dem. Varför? Det tjänar mitt rationella egenintresse. Det finns ingen anledning att se svagheterna som primära, och styrkorna som sekundära. Vi bör dömas efter bägge, men det konstruktiva är det viktiga. Vi har alla svagheter, i någon bemärkelse. Jag kan inte grekiska, och därför kan jag inte utföra eller uppnå en konstruktiv effekt inom det området. Inte heller har jag memorerat det periodiska systemet etc. Jag är inte en allsmäktig och allvetande gudom utan blott människa. Däri ligger ingen skam utan, tvärtom, all min stolthet. Alltså känner jag ingen skam över mina svagheter. Jag erkänner deras existens, och jag tillåter inga grundläggande svagheter att hindra mig i min strävan, och i min lust att leva.

Övriga utläggningar och utvecklingar kommer troligtvis att göras i framtiden, men härmed har jag åtminstone formulerat ett svar på tre vanliga frågor och även klargjort resonemanget tydligt.

Av: Henrik Sundholm

Analys av Gruppspråk

"Någon måste komma sist."

Det är givetvis sant att det i en tävling måste finnas vinnare och förlorare, och därmed finner vi att någon måste komma först respektive sist. Man brukar dock använda dessa ord i ett annat syfte, än att blott vilja påpeka dessa uppenbara företeelser. Man säger det till någon som förlorat, i avsikt att trösta och få vederbörande att känna sig nöjd med sitt resultat. Det är ju så att någon måste komma sist – och nu råkade det bli du. Låter detta tröstande? Låter det alls som ett rationellt argument? Svaret är givetvis nej. Det att någon måste komma sist gör det inte rätt att förlora. Själva tävlingens natur innebär inte per automatik att det är rätt att förlora. Vad menar jag med "rätt"? Jag menar att ingen av oss, med förnuftet i behåll, ställer upp i en tävling därför att vi vill förlora, vi drömmer inte om en chans att få visa oss värdelösa. Vi vill – förhoppningsvis – prestera vårat yttersta, och självklart vill vi vinna. Man gör sitt bästa därför att man inte vill svika sig själv – därför att ens strävan inte vinner syfte på något annat sätt. Vi vill vinna, därför att vi därigenom visar just hur mycket vi presterat. Det betyder (åter igen: förhoppningsvis) inte att vi värderar vår prestation i förhållande till andras prestationer, utan att vi strävar utifrån oss själva – och därmed att vi inte vill vinna för att känna oss överlägsna andra. Det är en naturlig följd att man känner sig överlägsen någon annan, när man förmår ett mycket större resultat än denne. Varför? – därför att det är på så sätt det förhåller sig! Men om man strävar med den känslan som syfte är man inte förnuftig. Det innebär att man inte värderar sin egen prestation alls – så länge man råkar vara bättre än de medtävlande.

"Man kan inte göra mer än sitt bästa" är ett annat gruppspråk jag vill koppla samman med "någon måste komma sist". Det ligger samma raka sanning i detta – man kan inte prestera över sitt bästa – men det är naturligtvis inte vad man vill ha sagt. Man menar inte att det är bra eller rätt att förlora, om man gjort sitt bästa. (Därom kan sägas, att det fortfarande inte är "bra" eller "rätt" att förlora, som om det inte spelade någon roll ifall man vann eller förlorade, så länge man gjort sitt bästa. Det är dåligt att inte kunna nå sitt mål, trots när man anstränger sig å det yttersta. Man kan inte lyckas, och man måste finna sig i det att man inte kan prestera bättre än sitt bästa. Dock kan man emellertid träna och öva, så att man höjer ribban för sina gränser.) Vad men med det här gruppspråket vill säga är: "du har inte gjort ditt bästa, och därför har du förlorat – både inför andra och inför dig själv. Men intala dig att du strävat efter det högsta, så kan du räddas ifrån dig själv". Detta är omoraliskt. Att göra "sitt bästa" innebär en oerhörd ansträngning, att man håller sin prestation såsom livets primära värdemätare och strävar fullständigt efter att göra så gott ifrån sig som möjligt. Detta, och inget mindre, är att göra "sitt bästa". Om du når upp till dina egna förväntningar spelar det ingen roll hur de omkring dig presterar. (Vi förutsätter här att du är rationell och sätter ribban så högt du kan nå.)

"Den som gapar efter mycket…"

Med detta gruppspråk vill vi visa att det är fel att sträva efter det bästa, att man inte skall kämpa för att maximera sin lycka och sin framgång. Då "mister man hela stycket". Gruppspråket lär oss att vara ödmjuka och anspråkslösa – att vi bör ursäkta vår existens och ge upp vårt bemödande så att vi därigenom inte har något att gå miste om. Jag betraktar alltså budskapet såsom "anti-liv": destruktivt och upplösande. Det förespråkar altruism och säger att vi bör handla på så sätt att vi inte tjänar vår egen tillvaro. Men vad säger att vi skulle mista detta stycke vilket vi eftersträvar? Tydligen bara per definition: den som strävar skall förlora. Galenskap! Är det sant att den som kräver mest utav livet, också har mest att förlora? I en bemärkelse. Det är värre att förlora ett värdefullt liv, snarare än ett värdelöst sådant. Men är det inte så, att den som inte ställer krav redan förlorat ifrån första början! Det finns inget skäl att inte eftersträva det bästa i livet. Just det här gruppspråket återfinner vi i andra formuleringar, såsom: "man kan inte få allt" och "den som sitter på höga hästar…"

"Det är insidan som räknas."
Onekligen måste jag instämma åtminstone delvis. Det är "insidan", dvs. medvetandet, förnuftet etc. som gör oss mänskliga. Emellertid: inget förnuft utan en kropp. Även om "insidan" alltså utgör ett mer basalt värde för vår mänsklighet, så innebär vår kropp, vår "utsida", ett mer basalt värde för vår existens. Alltså: vi behöver kroppen för att leva och hjärnan för att vara mänskliga. Detta är emellertid inte vad gruppspråket vill säga. Vad det egentligen förmedlar är: du är inte särskilt attraktiv, men det betyder ju inget, eftersom du är ödmjuk. Betyder inget? För vem? Det är uppenbarligen inte sant, eftersom man söker intala sig själv att det är sant – utan mycket till övertygelse, kan tilläggas. Att vara attraktiv och ha en snygg kropp – det är något bra. Det finns inga ursäkter. Om man vet med sig att man inte har en attraktiv och snygg kropp – då är det just på så sätt det förhåller sig. Varför skulle ett bra utseende vara mindre värt, därför att vi inte själva förmår det? Eller därför att vi är "ödmjuka"? Man bör inte vara ödmjuk. Man nervärderar sig själv ifall man tolererar vansinne, ifall man väljer att förfalska verkligheten. Istället bör man skapa ett värde att vara stolt över – och värden kan förmås även utan en attraktiv kropp. Det är likväl befängt att försöka intala någon, att denne bör värdera sitt utseende mindre därför att "insidan" räknas. Vad räknas – för vem? Vi räknas, för oss själva (och förhoppningsvis räknas vi för vissa andra individer likaså). Vi bestämmer vilket värde vi vill tillmäta vårat utseende. Genom att förfalska verkligheten når inte en förnuftig människa tröst.

"Allt är relativt."
Ett citat man ofta, felaktigt, tillskriver Albert Einstein. Vi ser att även Einsteins relativitetsteori grundar sig på åtminstone en absolut: ljusets hastighet. Allt är inte relativt, jag kan inte ens med viljes formulera ett förnuftigt försvar för relativismen. Vågar vi påstå att något uppnår ett värde, enbart i jämförelse med något annat? Utan egenvärden saknar livet rationell grund – såsom livets egenvärde exempelvis.

"Det finns för- och nackdelar med allt."
Detta är ett tämligen intetsägande gruppspråk. Dessutom är det felaktigt. Det finns saker som inte har några rationella fördelar, såsom våld (utom i självförsvar), okunnighet, omoral och ondska. På samma sätt finns det saker utan rationella nackdelar: insikt, konsekvens, kärlek – et cetera. Men vad citatet implicerar är att ett mynt har en fram- och en baksida. Givetvis! – men vad tjänar det till? Ifall vi blir mördade idag slipper vi förkylning imorgon. Det finns inget syfte i att tänka så: irrationellt.

"Alla är bra på sitt sätt."
Nej! Alla är inte bra på sitt sätt! Inte om vi förusätter rationellt tänkande. Hitler, Stalin, Lenin, Mao – där har vi fyra män som inte gjorde något "bra". De ägnade sig åt att skapa förtryck, lidande och död. Ifall vi är irrationella kan vi dock hävda annorlunda: vi kan säga att dessa män skapat varaktiga element i historien, eller att Hitler var en mycket bra retoriker. Nå, han var också en mycket bra diktator – om man förutsätter att diktatur är något bra.

Låt oss emellertid inte avvika ifrån förnuftets smala väg. Min avsikt har varit att analysera vissa gruppspråk som ofta förekommer runt omkring oss, och må vi därigenom kunna avslöja dem för vad de är – villfarelser och en tröst för irrationella.

Av: Henrik Sundholm

Språkets syfte och grundvalar

Det har blivit populärt att stava inkorrekt. Jag menar inte att det är något man enbart gör i brist på bättre vetande, utan att man också sanktionerar detta handlande genom ett par premisser. Exempel på sådana är som följer:

"Det spelar ingen roll om jag stavar korrekt eller inte, eftersom grammatiska regler hämmar känsloflödet, och därmed kan jag inte uttrycka mina lidelser genom korrekt språkbruk."

Nåväl, de som är av den här åsikten förstår självklart inte att uttrycka den adekvat, vilket jag å andra sidan just gjort. Man menar att känslor såsom hat, ilska, nervositet, tristess, förtjusan, kärlek etc. inte kan uttryckas inom grammatikens snäva ramar. Jag skall inte drista mig att ge konkreta exempel, men hatet vill de kanske få fram genom att använda enbart versaler och ett flertal utropstecken i slutet på varje mening (om texten delas upp i meningar). Jag föreställer mig vidare att nervositeten uttrycks genom upprepningar, ett större antal punkter mellan varje ord etc. Det så kallade "chatspråket" kan ses såsom en mall för dessa texter. Jag vet själv ytterst lite därom, jag skriver till mina vänner såsom jag skriver här.

"Om jag börjar skriva rätt kommer alla mina vänner att ta avstånd ifrån mig, eller åtminstone ogilla det att jag försöker låtsas vara intelligent. Ingen gillar den som skryter, man måste vara ödmjuk."

Ja, om du brukar språket korrekt tillhör du en tydlig minoritet, i synnerhet på nätet. Om dina vänner tar illa upp därför att du försöker framstå ifrån din bästa sida – som intelligent – är de inte dina vänner ifrån första början. Vänner försöker inte hämma din potential som människa. Det är för din egen skull du lever (förhoppningsvis) och det finns inget giltigt skäl att välja det som är fel. Om du har en förmåga – visa upp den, och var stolt över den. Just det: var stolt – inte ödmjuk. Dessa två termer står i direkt konflikt med varandra.

"Skriva korrekt? Det finns inget rätt eller fel. Jag skriver som jag vill. Vad spelar det för roll, så länge jag gör mig förstådd?"

Det finns ett rätt och ett fel. Just den här åsikten är alldeles hemskt utbredd, men jag erkänner att den vilar på åtminstone en rationell grund – den att språkets syfte är att förmedla information på ett begripligt sätt. Härmed finner vi själva nyckeln till problemet.

Ett språk är underkastat grammatiska regler av ett tydligt skäl. Ifall uttrycksmedlet är konsekvent och logiskt optimerar vi dess syfte, dvs. vi gör det enklare att förstå. Utan några regler alls skulle språket kollapsa. Om vi nu anser att vi ändå bara behöver hålla oss till vissa språkregler, medan vi kan förkasta andra – vilka bör vi strunta i? Jag drar en parallell till filmen Amadeus, där kejsaren just hört en av Mozarts tidiga operor och kommenterar: "It’s a great peace, it just seems to have too many notes. Cut a few and it will be perfect." Tom Hulce (som gör rollen som Mozart) svarar därpå: "Well, which ones do you have in mind?" Skulle man ha tagit bort vissa toner ur Mozarts opera hade den fallit samman och blivit barbarisk. Detsamma gäller språket. Ifall man förbiser vissa slumpmässigt valda regler blir språket därefter: förfallet och barbariskt.

Informationsmässigt ser vi att grammatiken existerar av ett skäl. Utan de språkliga reglerna blir resultatet primitivt och omänskligt. Språk är inte demokrati, det är vad det är. Många har insett språkets betydelse, även om de kanske utgör en minoritet, och vi måste tillstå att det är ett medel utan vilket civilisation eller bildning vore praktiskt taget omöjligt. I dystopin 1984 av George Orwell (1903-1950) skapas "newspeak" eller, på svenska, "nyspråk". Man utesluter alla ord som kan vara "dåliga", i det avseendet att det kan skada den rådande politiska ordningen. Under denna fascistiska regim är alltså syftet att dehumanisera språket, så att ingen revolution kan uppstå. Ifall vi inte förstår ord såsom "revolution", "statskupp", "frihet" eller "individualism" – hur kan vi handla därefter? Vi till och med tänker i ord – om orden inte finns, hur kan vi tänka dem? Den välkände språkfilosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951) har sagt: "The limits of my language means the limits of my world". Densamme har också sagt: "What we cannot speak about, we must pass over in silence".

Det gör mig synnerligen perplex att så få människor kan skilja mellan litterärt värde och litterärt nonsens. Låt oss betrakta exempelvis Linda Skugge. Hon är inkonsekvent i sitt skrivande och i de flesta fall är det rent struntprat hon förmedlar – om något alls. I de fall hon faktiskt uttrycker något begripligt är det rent förkastliga åsikter. Språket är det sämsta jag sett i tryck – det är så dåligt att jag faktiskt i vissa fall inte kan kalla det för språk. Det är rent nonsens. Jag vet knappt vad jag finner mest mobjudande: att hon skriver smörjan, att de publicerar smörjan eller att folk faktiskt läser och tycker om smörjan.

Nu har vi talat om språkets rent primära syfte. Det är emellertid också så att språk kan vara vackert och storslaget. Vi kan njuta av Shakespeare såväl som Stagnelius, då de var skickliga språkvirtuoser som kunde föra språket till nya höjder. Detta gjorde de dock genom att erkänna språkets regler, och sedan forma sina texter därefter. Inte genom att strunta i dem. Det mest intrikata språket har jag läst hos Friedrich Nietzsche (1844-1900), som faktiskt lyckades att bli professor i klassisk filologi vid en ringa ålder av tjugofyra år. Det är om något en bedrift, och i hans storverk är språket så självsäkert och välformulerat det någonsin skulle kunna vara. Jag har blivit imponerad av författare såsom Dostojevskij, Goethe, Sartre etc. just därför att de kunnat leka med språket (inom lekens gränser), och därigenom skapat något behagligt och storartat. (Emellertid vill jag inte beskylla Goethe för att ha skrivit något utomordentligt, det är enbart språket jag talat om.)

Vi kan förstärka poängen genom att se över vad en dikt implicerar. Betrakta följande:

"sdfs sdfjklh fgjkh dfkghj
sdflkjsdflkjsdfklj sdlfkj sklfj
sdlfkj sdflkj"

Detta är nonsens. Det är återkommande bokstäver utan mening eller syfte. Det finns inga språkregler under vilka de här raderna lyder, det är helt enkelt fullkomligt struntprat. Ifall du personligen värderar eller uppskattar struntprat beror det på din dåliga verklighetsuppfattning – inte på att texten är värdefull. Nå, detta är ett extremt exempel. Jag fortsätter:

"Det var en gång en liten katt
som bodde i en liten hatt."

Detta är faktiskt något bra mycket bättre än det föregående exemplet. Vi ser att dikten har sin grund i ett faktiskt språk – i det här fallet svenska – och att det inte är nonsens i och med att här finns ord som betyder något. De två raderna berättar om en liten katt som, på obestämd tidpunkt, bodde i en liten hatt. Fortfarande bör vi se över hur stort värde dessa rader har. Är informationen värdefull? Nej. "En katt som bor i en hatt" är saklig information som ensamt inte har något större värde. På vilket sätt skulle min spontana dikt om katten berika just din tillvaro? Tillför den ditt liv någon insikt, något stimulerande och intelligent budskap? Nej. Jag fortsätter:

"God vind?
Blott den som känner sin kurs
vet vilken vind som är god,
vilken vind som är färdvind.
Leva så som jag har lust
eller alls inte leva,
eå vill det heligaste i människan.
Men hur skulle den ha lust?
som inte vet vilken vind som är god?"
- Friedrich Nietzsche

Ovanstående dikt är välskriven och tämligen bra översatt. Den för ett abstrakt resonemang och har ett budskap. Däri låter jag emellertid var och en spekulera själv. Vad som kan sägas är att av våra tre exempel är det senaste mest värdefullt, låt vara att vi i Nietzsches korta vers inte finner prov på hans fulla potential som författare. Även på engelska finner vi den vackra dikten (jag har ju redan omnämnt Shakespeare). Jag fortsätter:

"Elizabeth christened, no paler a rose,
grew so dark as this sylph,
none more cold in repose.
Yet her beauty spun webs
round hearts a glance would betroth"
- Daniel Davey

Ovanstående vers av Daniel Davey, beskriver den ökände Elizabeth Bathory, som badade i blod därför att hon trodde att det skulle hålla hennes hud ungdomlig och fri från rynkor. Vad ser vi för skillnad mellan de första två exemplen och de sista två? En rationell människa svarar: de första två är i princip värdelösa, de två senare är välskrivna och låter påskina ett intelligent författarskap.

Alltså: språket vinner enbart syfte genom konsekventa grammatiska regler. Annars blir det kaotiskt och primitivt; i stort sett oanvändbart. En vacker text bör och skall hålla sig till dessa regler. Det finns ingen förnuftig grund att hävda sådana saker som nämnts ovan: att språk är demokrati, eller att grammatik "hämmar energiflödet" genom texten. Detta är lika mycket nonsens som det första diktexemplet (som egentligen alls inte är någon dikt).

Jag avslutar välvilligt med en dikt jag själv skrivit år 2003, och som är tillägnad min kära sambo Emma Svensson: Gryningens Hädanfärd:

"Där månen speglas och himlen sårar – där vill jag finna dig
Där solen gråter sina gyllene tårar, saknas du av strålarna ej

Ur skuggan är du sprungen, den givit dig dess glöd
En vacker kvinna vars skönhet är sitt eget bröd

Att med dig våga mysa är att närma en vildkatt
Att dig våga kyssa är att omfamna en stormig natt

Vinden är din älskare, den bor i avgrunden i ditt sköte
Låt dig smekas av den; med lust gå den till möte

Den sveper dig nära men luftigt, flyktigt och vekt
Inte som du skulle vilja bli smekt; hårt, utan löst och fegt

Dina behov söker sig till elden - till faran och dess natur
Dess flamma svider gott, likt det vildaste av djur

Av mörker är du kommen, en nattens dotter du är
Vigd åt vind och eld, i stormens blåst du klär"

Av: Henrik Sundholm

Monogami och Svartsjuka

Det är verkligen inte många som förstår vad svartsjuka är, vad det innebär, och i vad det har sina rötter. Ungefär lika få har forskat i de antaganden på vilka monogami vilar. Just av det skälet har jag tänkt belysa dessa ämnen, så att vi i forsättningen må vara på det klara med vad det handlar om.

Låt mig först säga att svartsjuka inte är en produkt av kärlek. Härvid är det lämpligt att också ge en klar bild över vad kärlek är, och det har min gode vän Alexander Pär Nielsen redan gjort: http://adamant.blogspot.com/2004/12/krlek.html. Jag förutsätter att du läser artikeln, och fortsättningsvis vet vad reell kärlek implicerar.

Alltså: svartsjuka är inte något som är förbundet med kärlek. Det är troligtvis av ren slentrian som många säger: "ifall man är svartsjuk visar det ju bara att man bryr sig om sin partner". Om man, som av en ren händelse, råkar tänka till över vad man just har sagt, borde det framstå alldeles tydligt att det är fel. Svartsjuka är inte ett resultat av omtanke. Låt oss se över vilka grunder för svartsjuka det finns.

I. Det att din partner skulle kunna umgås med någon annan gör dig rädd – rädd för att förlora denne. Genom att då, praktiskt eller principiellt, tvinga vederbörande till monogami tror man sig säker; trygg i vetskapen om att ens partner inte får umgås med andra på ett visst sätt. Var man väljer att dra gränsen för vad man får och inte får göra är individuellt, men pussar, kyssar och mer intima handlingar som innebär sexuellt bejakande brukar vara strängt förbjudna. Svartsjukan bottnar här inte i din kärlek inför din partner, utan i rädslan över att förlora denne. Är det befogat att vara rädd för det? Om svaret är ja borde du se över varför du alls är tillsammans med denne. Uppenbart är i så fall att du inte litar på henne/honom. Är det alls moraliskt försvarbart att vara svartsjuk med rädsla som grund? Inte ifall vi förutsätter att ett förhållande bör ha tillit, reell kärlek och ömsesidig uppskattning som grundpelare. Om dessa tre ting är villkor eller premisser för ett friskt och levande förhållande med konstruktiv potential – då är det fel att vara svartsjuk. Svartsjukan bottnar i en rädsla som gör att du inte litar på din partner, och därmed kvävs det långsamt. En sådan rädsla är en svaghet som bör övervinnas. Jag vågar påstå att dessa tre utgångspunkter – tillit, reell kärlek, ömsesidig uppskattning – är krav om man vill uppnå ett välmående och fruktsamt förhållande. Vi har alltså nu kommit fram till att svartsjuka har sin botten i rädsla snarare än kärlek, och att den därmed bör övervinnas snarare än levas ut.

II. Du är inte rädd för att förlora din partner, men du tål inte tanken på att någon annan ser på henne, eller rör vid henne. Det första jag undrar är av vilket skäl du inte är rädd för att förlora henne/honom? Kanske vill du säga att det är därför att du litar på denne, och därför att erat förhållande berikar tillvaron oerhört för båda parter. Trots allt: ni älskar ju varandra. Jag påstår emellertid att du inte ärligen kan svara så. Det finns bara ett skäl till att inte tåla det att din partner är attraktiv även för andra, som jag ser det. Det innebär att du reducerar denne till ett föremål. Denna svartsjuka innebär objektifiering i ordets sanna bemärkelse (vilket inte mode eller pornografi gör). Du ser på vederbörande som ett "något" – något som skall finnas där och som måste reserveras enbart för dig. Vissa ser detta "något" som en leksak, och det finns andra som bygger upp hela sitt liv på detta. Den första kategorin kommer troligtvis ge upp om sin partner, om denne mycket bestämt gör slut och försvinner. Den andra kategorin är troligare att bemöta dylikt handlande med hot om våld – och kanske också misshandlar sin partnet. Trots allt – vad skulle du ha för rätt att lämna honom/henne? Detta är objektifiering: din partner är hans/hennes käraste ägodel (som om du skulle ha en vilja, och sedan bestämma dig för en tillvaro som inte innefattar denne – vad löjligt!). Mänsklighet ter sig alltså som skrattretande för människor som är svartsjuka på det här sättet. Men i vad bottnar den svartsjukan? Jag måste påstå att svaret är dålig självkänsla och dålig verklighetsuppfattning. Det är många som söker rättfärdiga sin egen existens genom en annan människa, eller flera andra. Ett dylikt förhållande kommer att bli väldigt lidande. Det är en djupare vanföreställning än den som bottnar i rädsla, och den kommer troligtvis ta sig mer katastrofala uttryck – inte helt sällan såsom fysiskt våld eller psykisk misshandel. Att inte se sin partner som en fri och självständig individ med egen vilja och egna önskningar är oerhört hämmande. Att se henne/honom som ett medel för ditt välbefinnande visar att du är respektlös och att förhållandet inte alls byggs på kärlek eller tillit. Det har tvärtom felaktiga premisser som grund: din partner skall leva för din skull (inte för sin egen) och hon har dehumaniserats genom att bli ditt verktyg. Du tål inte tanken på att någon annan ser på henne, eller rör vid henne, därför att hon är din ägodel – inte en självständig människa med integritet och som sådan rent naturligt är attraktiv också inför andra människor. Detta är omoraliskt, och ifall det tar sig uttryck såsom fysiskt våld eller förföljelse direkt olagligt. Denna form av svartsjuka är inte berättigad.

III. Du kräver att ha ensamrätt på din partners sexualitet. Denne är ihop med dig, och därför skall hon förbli dig monogamt trogen. Detta är de krav de allra flesta ställer på sin partner. Många känner sig skyldiga ifall de ser åt en annan människa på ett sexuellt sätt, eller ifall de uppskattar någon annans närhet för mycket. Även om man inte anses "otrogen" känner man sig lite skyldig, eftersom det visar att man inte vill hålla sig kosekvent till det avtal man gjort med sin partner. Av vilket skäl vill man då ha ett förhållande av det här slaget? Först kanske du svarar: tradition! De allra flesta förhållanden underkastas dessa restriktioner, och det är enligt de flesta meningen att det skall förhålla sig just så. Två människor ingår ett förbund vilket utesluter alla andra människor ifrån sexuellt samröre. Varför gör man det? Självklart är det möjligt att ingen i förhållandet har något behov av att ha sex med andra. Det är också vad många hävdar. Men i så fall: varför göra upp en restriktion? Det kan tyckas ganska löjligt att sätta upp en regel enligt vilken man inte får handla såsom man inte önskar. Varför göra det? Därför att man ändå är rädd att ens partner skall ändra sig, och genom en sådan här bestämmelse kan man känna sig en aning tryggare. Man tror sig inte kunna bli sviken. Men låt oss överse premisserna en gång till. Det är möjligt och fullt förståeligt att din partner kan vilja hålla sig enbart till dig, därför att du är en sådan bra och givande människa att vara med. Allt annat samröre kan tyckas småaktigt och meningslöst, eftersom denne bara känner småaktiga och meningslösa människor. Du föräras hennes odelade kärlek, därför att du förtjänat den. Detta är konstruktivt och bra. Men vad händer om hon ändrar sig? Plötsligt träffar hon en underbar person som hon vill umgås med, samtidigt som hon också umgås med dig. I den här situationen kan inte regler skydda förhållandet. Om hon/han håller sig till reglerna börjar denne förr eller senare att må psykiskt dåligt och känna sig förborgad. Han/hon får inte visa någon den uppskattning som denne förvärvat. Att tvingas hålla inne med sina känslor inför en annan människa gör livet påfrestande, och relationen kommer få sig en smäll. Och vad händer ifall din partner struntar i regeln? Denne börjar umgås med någon annan som kanske är precis lika underbar som du själv. Har du förlorat denne? Nej. Har dennes kärlek till dig minskats? Nej. Hon är människa och väljer att ge till människor vad som ankommer på dem: kärlek, omtanke, njutning och sex – om det förtjänats.

Till detta resonemang vill jag nu tillägga några väsentligheter. Det är inte förnuftigt eller respektfullt att bryta mot en sådan regel som nämnts ovan, ifall den existerar. Otrohet är något av det sämre du kan ägna dig åt; det är en handling som visar att din partner är otillräcklig och att du inte värderar denne på tillbörligt sätt. Vad du istället alltså bör göra, är att diskutera det hela och därigenom avskaffa regeln. Först därefter kommer det vara rätt att handla såsom ditt förnuft, och dina känslor genom det, säger dig att du bör handla.

Vad vi nu kommit fram till är att restriktioner såsom dessa är obehövliga men också rent destruktiva ur många aspekter. Jag drar välvilligt praralleller till de ekonomiska restriktioner som finns i vårat samhälle, och som inte skulle finnas under laissez-faire. De flesta har en föreställning om att frihet är något bra, men att fullkomlig frihet skapar kaos och oreda. Så är inte fallet, om vi förutsätter att människan har ett förnuft och en förmåga att lyssna till det – samt att handla därefter. Låt oss betänka varför du har ett förhållande med din partner? I värsta fall är ni ihopparade av era föräldrar efter några ogenomtänkta och religiösa premisser. Det är inte en bra grund, och ett dylikt förhållande bör avslutas, om det inte är så att man ändå älskar varandra. Vad kärlek innebär har vi ju redan fått veta genom artikeln som Alexander Pär Nielsen skrivit. I ett annat möjligt fall grundar sig erat förhållande på fysisk attraktion. Däri finns inget fel, så länge ni inte blundar för verkligheten och ser förhållandet just såsom det är: utan kärlek, men med åtrå. Åtrå är inte något kontraproduktivt, men det är heller inte en superlativ dygd. Alltså är det irrationellt att påstå att man älskar sin partner, bara därför att denne är mycket attraktiv. Lås oss då slutligen betrakta det ultimata och superlativa förhållandet mellan två människor. Detta präglas av den reella kärlek och självinsikt som beskrivits i den externa artikeln. Man älskar sig själv och lever främst för sin egen lycka. I ens partner ser man sina egna värderingar manifestera sig – och därmed kan kärleken uppstå. Bägge tillför därför ett otroligt värde till varandras tillvaro, och man nervärderar varken sig själv eller sin partner, i det att man inser förhållandets natur till fullo. Man umgås med varandra, därför att bägge parter blir lyckliga av det, och man är alltjämt medveten om denna omständighet. Man förstår att kärleken inte är av gudomlig, oförklarlig eller slumpmässig art. Man sällskapar därför att det gör ens egen tillvaro meningsfull, och man vet att ens partner umgås med en, därför att man själv gör dennes tillvaro meningsfull.

Därmed vill jag poängtera att man för den sakens skull inte ägnar sig åt eskapism eller självförglömmelse. Kärlek är inte ett altruistiskt fenomen. Den genuint älskande och älskvärde människan skulle säga: "Jag har flera vänner, och jag skulle dö för dem, om så krävdes utav mig. Men jag skulle inte leva för dem, så be mig inte därom." Det är alltså inte genom sin partner man finner ett primärt syfte eller ett skäl att leva. Denne kan dock medföra att dina skäl framstår tydligare och förstärkta. Inte heller kommer du be din partner att leva för din skull. Vederbörande är inte din ägodel, och du har fortfarande ingen rätt att kontrollera hans/hennes liv. Du respekterar denne som en människa och bejakar dennes mänsklighet. Du vill göra honom/henne stark, självsäker, framgångsrik – till en så bra människa som möjligt. Därmed har vi, om än inte fullständigt, förklarat det ultimata och superlativa förhållandet. I ett sådant finner vi inget rum för svartsjuka. Bägge parter litar fullständigt på varandra – därför att det är en tillit som förtjänats. I ett sådant förhållande, som är totalt fritt ifrån svartsjuka, dum rädsla inför det irrationella i en rationell partner osv., finner vi att man faktiskt umgås med en mänsklig partner, som är attraktiv och intelligent. Därtill har man självkänsla nog att inte ställa orimliga krav på sin partner, såsom att denne enbart skall vara attraherad utav dig, eller att bara du skall ha rätt till hans/hennes skönhet. Hur får man den rätten? – inte genom krav utan genom ett val byggt på konsensus. Din partner gör det valet att du har rätt till det, eftersom att du förtjänat det. Och om andra likaså förtjänar hennes skönhet – vad är skälet till att hon skall neka dem, men bejaka dig? Vore det inte att nervärdera erat förhållande och påvisa att de premisser på vilka det byggs är inkonsekventa och "på låtsas"? De är inte förankrade i verkligheten utan i ett spel eller en lek – det som inte är äkta. Ifall vi förutsätter det bästa i vår partner såväl som i oss själva, måste vi begripa att verkligheten är konsekvent per automatik, och att äkta känslor är det också.

Av vilket skäl skulle vi då fortfarande behålla dessa premisser om monogami? Ifall det inte kommer utav svartsjuka i form av rädsla eller objektifiering, av slentrian eller inkonsekvens – då har jag inget svar. Vi kan naturligtvis leva monogamt, därför att vi inte har någon önskan att umgås med någon annan, vilket i sin tur beror på att ingen gjort sig förtjänt av våran omsorg. Detta innebär praktisk monogami – men inte principiell sådan. Vi umgås enbart med en person, men anser inte att denna monogami är någon grund eller något krav för kärlek. Bara en irrationell människa vågar hävda att vi kan och bör älska blott en människa, och att man bör stänga ute alla andra människor ur ens kärleksliv – även om dessa förtjänat vår kärlek. Det vore – och jag har redan sagt det, men det förtjänar att nämnas igen – att nervärdera sig själv och den man älskar att handla inkonsekvent på så vis.

I och med det tror jag att jag har jag sagt allting som behöver sägas. Jag har påvisat varför dessa restriktioner inte bara är onödiga utan destruktiva, och vilka (felaktiga) premisser som de stödjer sig på. Jag har som synes inte kunnat formulera ett enda moraliskt försvar för principiell monogami. Naturligtvis välkomnar jag kritik av mitt resonemang, och ifall jag överbevisas kommer jag att ändra åsikt. Det borde jag inte ens behöva påpeka. Förhoppningsvis har jag även formulerat en poäng vilken förtjänar att betraktas och tänkas över.

Av: Henrik Sundholm

Artikel om BDSM

---------- Inledning

Den här artikelns syfte är främst att ge en så bra och korrekt bild av bdsm som möjligt. Jag skriver den som ett personligt traktat, dvs. jag kommer inte dölja mina egna preferenser. Den som därvid kan ta anstöt bör sluta läsa nu. För er andra - håll till godo! Jag har knappast någonsin läst en artikel om bdsm som varit riktigt uttömmande och fri från vanföreställningar. Då har jag också läst de klassiska böckerna, såsom Philosophy in the boudoir, Story of O, Venus in Fur och så vidare. Jag försäkrar att jag vet vad jag talar om, även om många har en mycket större erfarenhetlig kunskap av bdsm än jag själv har.

Jag anser att det finns ett stort skäl till att bdsm, även bland dess utövare, blivit ett ganska missförstått fenomen. Allting tycks tvetydigt och hycklande därför att terminologin är i en enda röra. Det hade varit något för Wittgenstein att bita i. Ord såsom "slaveri", "smärta", "undergiven", "tvång" yttras ständigt i en helt annan bemärkelse än de flesta är vana vid. Jag, som enligt all semantik är en "arrogant egoist" är mycket väl medveten om denna problematik. Ej heller kommer jag försöka reda ut härvan, åtminstone inte nu. Jag vill börja med att berätta vad bdsm egentligen är.

Bdsm är en sammanslagning av flera olika termer:
Bondage & Discipline
Dominance & Submission
Sadomasochism

Vi börjar ifrån början. Bondage (för alla dessa termer förekommer enbart på engelska) innebär att man tycker om att binda eller bli bunden. Det är troligtvis en av de mer vanligt förekommande fantasierna av dessa. Man upplever en känsla av hjälplöshet, eller mäktighet beroende på i vilken roll man befinner sig. Jag har inte bondage som huvudintresse, men jag gillar det av två skäl: å ena sidan tilliten jag blir visad genom den makt som ges mig, och å den andra lekens rent praktiska natur. I vissa fall kan det, så man utövar bdsm, vara enklast och bäst att binda fast sin partner. Exempelvis vid hård bestraffning eller dylikt.

Discipline. Detta förekommer troligtvis i en minoritet av de fall där bdsm utövas, eller så har jag fått för mig åtminstone. Den undergivne låter sig utstå disciplin, för att denne - troligtvis - har brutit mot vissa regler som på förhand ställts upp i förhållandet. Ifall det skall tjäna ett syfte bör det ske "på riktigt", och inte "på lek". Åtminstone om man vill tjäna dess potential optimalt.

Dominance & Submission. Den ene tar på sig rollen som dominant, och den andre som undergiven. Det innebär att den ene har större kontroll, och bestämmer över den andre. Vad denne bestämmer må vara i princip vad som helst.

Sadomasochism. Sadisten (ännu ett tvetydigt uttryck) gillar att tillfoga smärta, medan masochisten gillar att bli plågad. Det rör sig i de flesta fall bara om en viss smärta, och det behöver heller inte vara någon stor sådan. En piskas bett eller en klämma över bröstvårtorna är vanliga exempel. Termen "sadism" kommer ifrån Donatien Alphonse Francois de Sade, en författare som skrev mycket vågad litteratur i slutet av 1700-talets Frankrike. "Masochism" kommer ifrån den något senare författaren Leopold von Sacher-Masoch, som skrev klassikern Venus in Fur på 1800-talet. Dessa termer myntades av psykologen Kraft-Ebling.

Nu har vi alltså kommit underfund med de mest basala ingredienserna som utgör bdsm. Låter det underligt att någon kan vilja tjäna en annan människa sexuellt, som dennes slav? Att hon vill bli piskad eller torterad? Nå, låt oss fortsätta resonemanget.

Jag minns inte när jag först började ägna mig åt sexuella tankar, men det var med all säkerhet någon gång i mellanstadiet. Jag är säker på att dessa första tankar också innefattade vissa element ifrån bdsm, såsom smisk, bondage och förnedringslekar. Detta, då jag aldrig hört talas om bdsm eller att man skulle kunna gilla sådana saker. Underligt? Nej. Men var det underligt att jag hade en hel del bekymmer med att bli medveten om de premisser på vilka jag byggde min förtjusning? Av våra föräldrar lär vi oss sällan om alternativ sex. I skolan får vi absolut inte lära oss om det. Hur skall man ta till sig information? Ja, det finns i princip bara en väg att gå: genom erotiken. Man kan titta på bilder, ser filmer och läsa litteratur som innehåller bdsm. Alla tre är utmärka medium, och till skillnad ifrån vad som vanligen brukar hävdas anser jag att vi visst kan lära oss en hel del om sex genom erotik och porr. Ifall vi använder vårat förnuft får vi inte någon skev bild av vad detta innebär.

I skolan får många av oss också veta, att sadomasochism och dominanslek innebär en rubbning och är något "fel". Detta är fullkomligt vedervärdigt. Det gör att sådana som jag själv får syssla med en hel del tankearbete i onödan. Det dröjde till gymnasietiden innan jag tänkt igenom hela saken, och förstod fullständigt vad jag gillade, och varför jag gillade det. Jag anser att det är absurt att sätta en åldersgräns på nakenhet, och jag hoppas för all del att minderåriga tar del av min artikel. De behöver det kanske mest av alla. Eftersom bdsm är något alldeles särskilt borde man informera bättre. Jag känner personligen ett flertal människor som haft fantasier om detta sedan så länge de kan minnas, alltså är det inte för tidigt att inkludera det i vanlig sexualundervisning. Det vore förtjänstligt att göra det.

Det finns också ett annat skäl till att jag gärna skulle se bättre informering. För att utöva bdsm krävs mognad, tillit och ansvar. En undergiven måste kunna lita fullständigt på sin partner, och vice versa. Av en dominant krävs självsäkerhet och behärskning. Hur många idag vågar lita fullständigt på någon? Hur många visar prov på själsäkerhet och behärskning? Inte alltför många. Det är inte något sällsynt att det sker olyckligheter därför att den dominante blir maktgalen. Det är en riskabel lek, att leka med fel person. När du ligger fastbunden ger du den dominante makten att göra i princip vad han själv önskar. Var medveten om detta, och gör det inte om du inte litar på din partner fullständigt. Det är också viktigt att man känner sig själv, vet vad man vill och att man förklarar detta alldeles solklart för sin partner. Det kan bli mycket fel, ifall du under lekens gång får göra saker du inte tycker om alls. Så: vet att du är psykiskt stark nog för att utöva bdsm, innan du gör det.

---------- Terminologi

Vi bör gå in lite mer i detalj på olika företeelser som är vanligt förekommande inom bdsm, för att utveckla resonemanget och för att ge en bredare förståelse av vad bdsm innebär.

SSC - Vanlig term bestående utav tre ord: safe, sane och consensual. Vad man gör skall alltså förbli säkert och man skall göra sitt bästa för att undvika alla slags olyckor som kan äga rum. Bägge skall också vara med på allt som görs, och inget sker under tvång.

RACK - Detta stavas ut: "Risk-aware consensual kink". Det innebär att det kan förekomma vissa risker med leken, men att man är medveten om det och godkänner det. Exempel på risker är långtidsbindningar, att inte använda safewords osv.

TPE - Förkortning för "total power exchange". Mycket få bdsm-förhållanden byggs på detta, där den undergivne ger all sin makt till sin dominante partner. Detta är riktigt sällsynt.

24/7 - Ett begrepp som helt enkelt innebär "dygnet runt". Bdsm-förhållandet pågår alltid, och är inget som reserveras enbart för sängen. Rollerna dominant/undergiven gäller både i sängen såväl som i det dagliga livet.

Smisk - Jag tror vi alla vet vad detta är. Kanske har vissa av oss fått detta av våra föräldrar, trots att det är olagligt. Alla gillar det på olika sätt, med olika verktyg och olika hårt. Detta är för min del ett nyckelintresse, och jag föredrar att ge det mycket hårt. Även piskning kan tänkas ingå i den här kategorin. Medan smisk koncentreras till stjärt och lår kan man piska i princip var som helst, och det ger en helt annan smärta. Bara ett fåtal tycker om att bli piskade.

Slavkommendering - Detta innebär kort och gott att den dominante partnern ger sin undergivna olika befallningar eller uppdrag som denne måste lyda och utföra.

Förnedringslek - Ytterligare ett mycket tvetydigt ord. Det innebär att man gillar en viss förnedring eller skam. Exempelvis kan man tycka om att bli kallad för öknamn, bära förnedrande klädsel, tvingas utföra generande uppdrag osv.

Ageplay - Handlar ofta om bestraffning, uppfostran och disciplin där den undergivne ikläs rollen som en yngre skolflicka t. ex. eller olydig tonåring. Mycket trevligt, måste jag tillstå. Man kan dra det hela till dess extrem och då får vi något som kallas infantilism. Den undergivne blir då ett barn i en lek där blöjor, nappar och liknande accessoarer ofta används.

Puppyplay - Den undergivne blir på många sätt behandlad som en hund. Kanske får hon inte prata utan istället skälla, kanske måste hon gå i koppel och äta ifrån golvet. Åtminstone jag vet heller inga hundar som får använda människans toalett. Det finns också något som heter "ponyplay", där rollen som hund byts ut mot den som häst. Hästar sadlas, ryktas och piskas osv.

Safewords – Med dessa kan man när som helst avbryta en session genom att yttra ett i förväg valt ord. Det kan vara vad som helst. Många använder "rött ljus", "gult ljus" eller "grönt ljus". Användandet behöver inte innebära att man ej litar på sin partner, utan att man vill vara förutseende. Det är mycket som kan gå fel.

---------- Fetischism

För många - troligtvis de flesta - kombineras bdsm med fetischism. Att vara fetischist innebär rent ordagrant att man favoriserar och "tänder" på föremål, men det är ett begrepp som grumlats en hel del. Jag kommer utan omsvep ge exempel på vanliga och mindre vanliga fetischismer:

Latex - Väldigt många älskar detta material, och finner det enormt upphetsande. Det finns många andra som också favoriseras extra, såsom läder, skinn, lack, pvc osv. Man kan också ha en fetisch för underkläder eller uniformer.

Fötter - Troligtvis är detta en av de mer utbredda fetischismerna. Vanligtvis innebär det att en slav får dyrka sin dominas fötter genom att kyssa och suga på dem. Även "trampling" och "crushing" torde platsa i den här kategorin, där slaven vill bli använd som dörrmatta. Yttermera vågar jag dra en parallell till "facesitting" och "analingus" där dominan sitter på sin slavs ansikte, och kanske tvingas denne att slicka henne. Detta är en fetisch som går under många andra namn än facesitting, exempelvis "smothering" eller "queening".

Kyskhetsbälte - En fetisch som jag trots allt tror är ganska utbredd. Med ett sådant på sig kan man inte smeka sig själv, och den som håller i nyckeln har full kontroll över slavens orgasmer och njutning. Särskilt effektivt är detta troligtvis om det används på en man. Vi förutsätter då ett förhållande där kvinnan är dominant och mannen undergiven. Han måste tjäna och lyda sin domina på bästa sätt för att, så småningom, tillåtas orgasm. Det förhindrar att han onanerar eller är otrogen. Många kvinnor har uppskattat den leken.

Detta är bara exempel jag valt att skriva om, men det finns en hel uppsjö av olika mer eller mindre annorlunda företeelser. För ytterligare exempel: "bloodsports" och "vampyrism" (blodsutgjutelse), "breath control" (också kallat "snuff" eller "asphyxiation"), "electro stimulation" (som inbegriper tortyr med el).

Lite mer vanliga avvikelser, som inte förutsätter, men som ofta kombineras med, bdsm förtjänar också att nämnas.

Toalettsex - Detta kan naturligtvis vara att ha sex på en toalett, men här låter vi ordet få en annan mening (tvetydigheterna fortsätter). Först har vi lekar med urin, där man antingen kissar på sin partner eller blir kissad på. Det kan vara på kroppen eller i munnen - beroende på vad man själv vill. Det går ofta under namn såsom "wet" eller "golden shower" och förekommer inte helt sällan. Lek med avföring är det färre som gillar, med det förekommer ändå. Detta kallas vanligtvis "scat" och kan exempelvis kombineras med lavemang och dylikt.

De resterande hamnar närmast under en och samma kategori. Gruppsex och orgier är väl knappast något helt okänt, även för den pryde nybörjaren. Rollspel har väl nästan de flesta sysselsatt sig med någon gång. Voyeurism är den franska termen som används, när man tycker om att se på andra som har sex eller dyl. Exhibitionism är dess motpol: man tycker om att visa upp sig och bli sedd. Crossdressing är ännu en vanlig term, och innebär att man iklär sig det motsatta könets kläder.

-------- Premisser

Nu vet vi ganska väl vad bdsm innebär, och hur det fungerar. Det är dags för det viktigaste elementet i min artikel, nämligen att formulera de premisser på vilka jag bygger min uppskattning av bdsm. Jag kan inte göra detta utan att avslöja mina personliga preferenser. Jag är inte blyg och ser inget skäl att behöva hemlighålla dessa, men den som inte vill veta det förvarnas härmed ännu en gång. Det är bara att skrolla upp igen, om så är fallet.

Vi börjar med det mest grundläggande. Jag är främst dominant, både i sexlivet och i vardagslivet. Det innebär att jag tycker om att ha kontroll över min tillvaro, och över min njutning. Varför? Det är förtjänstligt att förmå kontroll över sitt eget liv. Det kan man emellertid ha, även som undergiven. Alltså finns ett annat skäl till att jag tycker om att vara sexuellt dominant. Jag skall utan dröjsmål förklara.

När en kvinna är mig undergiven innebär det ett flertal saker. Först har vi de element som skulle förekomma även i en situation präglad av "vaniljsex": uppskattning, attraktion, upphetsning osv. Men till detta kan vi i en bdsm-situation lägga till många fler aspekter. Tillit - kvinnan litar fullständigt på mig, och lämnar över en hel del makt till mig. Jag får binda henne, och i en sådan situation vore hon totalt hjälplös för vad jag nu kunde få för mig. Det visar alltså att hon litar en hel del på mig, och det är en tillit jag förtjänat, genom konsekvens och ärlighet. Det är många som har sex "för sakens skull", men mycket färre vågar praktisera maktutbyte med vem som helst. Det är helt enkelt ett stort förtroende jag blir visad, något som värmer mycket.

Nå, nu har jag alltså en undergiven kvinna, och jag uppskattar det av ovan nämnda skäl. Vad härnäst? Jag har smisklek som en primär preferens, och den förtjänas att nämnas här. Jag älskar att ge min undergivna kvinna smisk. Det kan ske på olika sätt. Jag gillar ett scenario där jag får tvinga henne över mitt knä och hålla fast henne, medan jag smiskar hennes bara stjärt. Självklart kommer hon sprattla, och kanske skrika, be, gråta. Det är underbart. Jag gillar också det att kvinnan visar sin undergivenhet genom att acceptera sitt straff och göra sitt bästa för att visa lydnad genom hela akten. Jag föredrar att ge smisk hårt, för hårt för de flesta troligtvis. Så varför gillar jag detta? För det första tar vi nu konceptet om undergivenhet ännu längre. Härmed bevisar min undergivna rent empiriskt att hon vill tillhöra mig, och att hon värderar och respekterar mig tillräckligt mycket för att låta sig smiskas av mig. Det är något intimt, och nästan lika mycket psykiskt som fysiskt. Härmed markerar vi undergivenheten som ett faktum, vi har gått ifrån tanke till handling.

Varför gillar en undergiven att bindas? Hon tycker om att känna sig hjälplös och att vara totalt i sin partners kontroll. Det gör henne trygg. Varför gillar hon att få smisk? Av samma skäl: hon gör handling av tanken helt enkelt. Varje svidande slag punkterar den tillit och respekt av vilket förhållandet präglas. Därmed blir svedan högst behaglig och lustfylld. Smärta kan upplevas som något skönt per automatik också, utan att dessa faktorer spelar in.

Jag har en undergiven kvinna, och jag ger henne smisk. Sedan? Jag uppskattar det som kallas "24/7" mycket. Varför? Det ger min undergivne möjlighet att alltid visa sin tillit och kärlek förstås, men det finns också ett annat tungt vägande skäl. Jag tar mina förhållanden med andra människor mycket seriöst, må de sedan vara vänskapliga, affärsmässiga eller sexuella. Min vänskap och min kärlek är inte "på lek" utan tvärt om: genuin. Sex är för mig ett ömhetsbevis, ett medel med vilket jag uttrycker hur mycket jag uppskattar en annan människa. Bland annat. Också i sexlivet ser jag hellre en "seriös" relation som är "på riktigt". Bdsm blir därmed ännu mer affektfullt. Jag vill poängtera att jag finner slaveri omoraliskt, och att var människa är sin egen först och främst. Jag äger aldrig en annan människa, oberoende av förhållandets natur. 24/7 handlar inte om att skapa en slav som alltjämt måste tjäna och lyda. Det innebär att vissa regler, som inte skapar konflikt med vardagslivet, alltid gäller. Det må vara att den undergivne inte får smeka sig, eller att hon måste utföra vissa saker - sådant bestämmer var och en. Jag skall inte exemplifiera ytterligare.

Förnedringslek kan vara mycket trevligt att ägna sig åt. Här gäller det inte heller att man verkligen skall nervärdera sin partner - något sådant skulle jag vägra göra. Dessa tvetydiga termer kan göra saker svårare att förstå. Man låter den undergivne utföra vissa sysslor eller göra vissa saker, som denne blir upphetsad av, men som samtidigt kan vara "skämmigt". Det må vara att säga vissa saker under en middag, att dricka ur toalettstolen, att gå på alla fyra, att smeka sig på offentliga platser - möjligheterna är otaliga. Jag är uppfinningsrik. Varför gillar jag detta? Fortfarande är det samma fundamentala premiss som gäller: det visar prov på ytterligare hängivenhet och tillit. Med detta kan den undergivnes önskan att tjäna sättas på prov. Det finns många skäl till att tycka om det. Vanligtvis är det också lekar som skapar kontraster och omväxling, vilket kan medföra ett synnerligen spännande sexliv.

Ageplay har jag en indirekt böjelse för. Det är helt enkelt så, att människor tenderar att vara ganska omogna och unga i jämförelse med mig. Jag menar inte detta i negativ bemärkelse, utan helt enkelt att jag närmast naturligt gör rollen som en sträng professor eller dylikt. Jag har ett huvud, och jag använder det - helt enkelt. För övrigt är det ibland spännande att, helt outtalat, iklä sig roller. Jag spelar dock aldrig, utan exemplet ovan är något som med många undergivna skulle kännas helt naturligt för mig. Så till frågan - varför? Det ger den undergivne en trygghet att falla tillbaka på en roll, eftersom det i rollspel alltid finns tydliga regler för hur spelet skall spelas. Man vet vad man får, helt enkelt. För övrigt är det förstås alldeles utmärkt att disciplinera en olydig skolflicka, då och då. Ej oaktat lekens natur - ja, det är mer av en lek och därför en krydda. Det är inte en stöttepelare. Jag gillar också puppyplay ur vissa aspekter, men jag säger detsamma om det, som jag har sagt om ageplay.

Så många fetischer har jag inte, egentligen. Uniformer ser stilrent och propert ut, men jag har ingen alldeles särskild sexuell böjelse för dem. De kan fungera som krydda. Detsamma gäller material som lack, läder och latex. Om jag gillade smaken av urin kanske jag skulle ägna mig mer åt toalettsex, men så är inte fallet. Jag har förvisso även mindre (mindre viktiga, men fortfarande mycket upphetsande) fantasier om att bli dominerad, vilket jag har en ringa erfarenhet av. Därvid är facesitting och kyskhetsbälten intressant, även om jag mer än gärna låser ett sådant bälte på min undergivna.

-------- Slutord

Nu har jag redogjort för vad bdsm är, vad det inbegriper och, mer viktigt, formulerat ett svar på frågan om varför jag gillar det. Det finns säkert vissa som också haft nöja av att läsa mina personliga preferenser, det tvivlar jag inte på. Det finns massor av saker jag inte tagit med (klämmor, stearin, tickling, ögonbindlar etc. etc.) men jag förmodar att det viktigaste finns med. De skenbara oxymoroner som förekommer beror främst på terminologin, och jag är säker på att det är en härva som på något sätt kan redas ut. Jag är, åtminstone inte nu, rätt person för jobbet. En lingvist eller filolog skulle möjligen sköta det bäst. Det viktiga är att jag formulerat en grund varpå jag bygger mina preferenser. Av vad jag vet har ingen gjort detsamma gällande bdsm. Jag känner fortfarande att min artikel är fragmental, men stommen finns här. Ifall jag kommer på saker att tillföra skall så göras. Kom gärna med konstruktiv kritik. Både ros och ris uppskattas.